En fulländad hämnd?
Motsägelsefulla kvinnor hör till antikens starkaste gestalter. En något mindre känd men desto starkare kvinna är Elektra, en förskjuten prinsessa som ruvar på hämnd för sin fars mord. Under den grekiska tragedins guldålder på 400-talet f.v.t. berättades hennes historia av såväl Aischylos, Sofokles som Euripides. Elektra lyftes åter upp på scenen av den österrikiske författaren Hugo von Hofmannsthal 1903. För den stora allmänheten blev Elektra känd i och med Richard Strauss opera.
Hugo von Hofmannsthal (1874–1929), som våndades över valet mellan en präktig tjänstemannakarriär och konsten, hade redan som tonåring gjort sig känd med sina dikter och småskaliga symbolistiska pjäser. Deras intensiva stil och slående metaforer gav honom en dekadent stämpel.
Pjäsen Elektra, som Hofmannsthal skrev mellan 1901 och 1903, var för honom ursprungligen främst ett experiment med att bearbeta en antik tragedi och testa hur Sofokles skådespel med samma namn (ca 420 f.v.t.) kunde fungera när den skrevs i hans egen stil. Överraskande nog blev Elektra en sensation och en milstolpe i den moderna teatern.
Elektra sattes upp av en teater i Berlin, vars ledande stjärna Gertrud Eysoldt (1870–1955) tidigare hade gjort stort intryck på Hofmannsthal. Eysoldt var en av centralfigurerna inom den nya teaterkonsten och även kompositören Richard Strauss (1864–1949) var imponerad av hennes arbete. Gertrud Eysoldts tolkning av huvudpersonen i Oscar Wildes pjäs Salome, kort före Elektras premiär, inspirerade Strauss till att komponera sin första opera. När Strauss såg Eysoldt i Hofmannsthals Elektra kände han genast att detta var ett passande ämnet för en ny opera.
Drömsamarbete
När dammet efter den skandalomsusade operan Salome (1905) hade lagt sig började Strauss och Hofmannsthal förhandla om ett samarbete kring Elektra. Båda var entusiastiska. Strauss hade beslutat att ägna sig åt opera och kände att han hade hittat sina drömmars librettist. För Hofmannsthal var det närmast en lotterivinst att samarbeta med en redan berömd kompositör, inte minst då författaren var fascinerad just av musikteater. Han kunde nu förverkliga sin dröm om ett jämlikt förbund mellan text och musik. Ett av tidernas största kompositör-librettistpar hade bildats.
Hofmannsthal och Strauss delade sitt motsägelsefulla förhållande till tradition och modernitet. De var helt olika till sin personlighet – en känslig konstnärssjäl och en färgstark showman. Båda såg dock olikheten som en styrka, och samarbetsprocesserna var mycket ömsesidiga.
Trots att Hofmannsthal är en av 1900-talets stora tyskspråkiga författare är han främst ihågkommen för sina libretton till Strauss musik. De hann skapa sex verk tillsammans innan Hofmannsthal avled av en hjärtattack kort efter hans son begått självmord. Förutom Elektra , som uruppfördes i Dresden i början av 1909, hämtade även Ariadne på Naxos (1912) och Den egyptiska Helena (1928) sina teman från antiken. Den mest framgångsrika av de gemensamma verken var Rosenkavaljeren (1911) som medvetet lånade element från Mozarts Figaros bröllop.
Svårdefinierat tonspråk
Elektra brukar vanligtvis placeras som det modernaste verket i Strauss produktion, rentav som ett undantag, varefter han övergick till ett lättare och mer nostalgiskt musikaliskt uttryck. I stället för ett avbrott handlar det dock snarare om ett kontinuum. Den mäktiga, till och med kantiga Elektra låter avgjort modern i sin täthet och sina mörka toner, men bygger ändå på metoderna i Strauss tidigare senromantiska tonspråk. Den melodiska frodigheten i de lugna partierna förebådade Rosenkavaljeren, och i den dystra vuxensagan Kvinnan utan skugga (1919) återvände Hofmannsthal och Strauss till stämningen i Elektra.
Det modernistiska avantgardet hånade Strauss som en fornlämning, men även i det konservativa lägret var hans hyperaktiva musikspråk, som dansade på gränsen till det banala, en styggelse. Strauss var en provokatör som också behärskade självironins konst. I Elektra är han som allvarligast, och det är kanske delvis därför analytiker från mitten av 1900-talet med torrbollstendenser gärna tillskrev den status som en klassiker.
Vrickad symmetri
Enaktarna Salome och Elektra bygger starkt på Strauss symfoniska dikter som han skrev i slutet av 1800-talet. De har till och med analyserats som en slags symfonier. Medan Salome pulserar som en sensuell medvetandeström är Elektra mer strukturerad, nästan geometrisk. I centrum för operan står det fasansfulla samtalet mellan Elektra och hennes mor, och de övriga scenerna är arrangerade runt det på ett närapå symmetriskt sätt. Öppningsscenen med tjänarinnorna fungerar som en prolog, medan den kusliga segerfesten i slutet blir en öppen final.
Det finns också en ömsesidig symmetri mellan blodsdåden som står i berättelsens fokus: nuet är ett fängelse där Elektra sörjer sin fars död och drömmer om ett mord för att gottgöra den. Därför är det viktigt för henne att hämnden utkrävs med samma yxa som dödade kung Agamemnon. I sin upphetsning glömmer Elektra och Orestes dock yxan. Den här typen av rörighet ger berättelsen en mänsklighet som kännetecknar moderna mordthrillers.
Många element i Hofmannsthals pjäs tilltalade Strauss, börjande med de häftigt poetiska metaforerna. Operans musik är full av överdrifter och tvära kontraster. Den ryckiga, rentav splittrade, stilen bidrar till spänningen som stegras stund för stund. Verket drivs av extremt hat och extrem kärlek, med blodtörst och tillfredsställelse i musikalisk form. Strauss skapar känslan av ett obevekligt ökande tryck, som till slut måste få utlopp i en extatisk segerdans. Men är det en seger?
Text Auli Särkiö-Pitkänen, översättning Heidi Granqvist
Bilder Ilkka Saastamoinen
Elektra i Finlands nationalopera från 17 september till 4 oktober 2025
